Jag har ångrat ungefär en miljon gånger att jag inte var med idag, och lika många gånger har jag varit glad över att stå bredvid. Det har varit isande kallt hela dagen, och efter mina två timmar vid ”800 meter kvar till mål”-markeringen vid Central Park var jag totalt stelfrusen i hela kroppen. Jag har fällt oräkneliga tårar över kämpande löpare, över kärleken från publiken som har gjort allt för att heja på de svagaste och över känslan som kommer tillbaka när jag tänker på hur det känns att veta att man har 5 minuter kvar av ett marathon. Tårarna har runnit lite extra över alla helt ofattbara hjältar som på något sätt överträffar sig själva och borde få ett stort bragdguld för sin insats – blinda, rullstolsbundna, mannen med bara ett ben, kvinnan utan armar…
Jag har skrikit mig hes till alla svenskar som leende har vinkat och tagit emot ett välbehövligt hejarop på svenska, och jag (och alla andra där jag stod) har kört high five med löpare från hela världen (inkl. Fred Flinta och en springande banan). Stockholm har en hel del att lära när det kommer till att heja på alla som kämpar där på asfalten, inte bara vänner och bekanta. Här är marathonlöparna hjältar, och hela vägen hem till hotellet hörde jag hur amerikanerna skrek ”good job” och ”well done” över gatorna till helt okända människor med finisher-värmefilt över axlarna. Way to go!
2013 var året då jag tackade nej till en startplats i ING NYC Marathon. Jag är inte så säker på att jag någonsin kommer att göra det igen.
