Plus tre grader, vinande vind och ömsom slask, ömsom is. Perfekta förhållanden för morgonlöpning(?) hemma i mitt älskade Dalarna. Fem kilometer i ett skönt marschtempo om det hade varit en vårdag på barmark – idag, not so much. Slit och släp och suck och stön och blöta fötter och tunga ben…jag var rejält trött när jag kom tillbaka hem till mamma och frukosten som väntade. Just där och då kände jag att pannbenet jag har blivit utrustat med verkligen fick göra sitt, och utan det hade jag nog vänt hem efter någon kilometer.
Men så kom Kalla. Bye bye Helenas pannben, hello skiddrottningen och en helt makalös bragd! Jag är så djupt imponerad över hennes prestation, och jag kommer med all säkerhet tänka på hennes lopp nästa gång jag känner att ett träningspass är ”tungt”. Jag grät floder under hela sista kilometern – VILKEN JÄVLA PRESTATION! Inspiration när den är som bäst!
Tungt? Allt är relativt…